Gregoriansk sång

Den unisona gregorianska sången härstammar från den romersk-katolska liturgin. De tidigaste notavtrycken är från 930-talet, men sångerna är ännu äldre. Helheten av sånger är formad under Karl den stores tid på 700-talet. Nästan alla texter i mässan kan sjungas och till varje text finns en specifik melodi, ibland flera.

I den katolska världen är de förekommande melodierna nästan identiska med varandra även om det förekommit varianter av dem i olika tider och på olika platser. Nya melodier har skapats enligt behov. Under århundradena har sången blivit långsammare och ornamentiken suddats ut till mera enkelt utförda melodier.

Melodierna har stilmässigt en rik uttrycksskala: å ena sidan hittar vi de enkla, korta och till omfånget snäva psalmantifonerna, å andra sidan offertoriets mera solistiska verssång (försångaren i växelsången), vars ornamentik och stora omfång kräver mycken talang av sångaren. En viktig position har även den recitativiska talsången där t.ex. varje psalmvers sjungs enligt samma mönster.

Varje enskild melodi har sin givna plats i den liturgiska helheten, vilken utgörs av alla kyrkoårets helgdagar samt veckovis och enligt dag förekommande riter och förrättningar – mässan och andra tideböner.

Oftast används kvadratnotskrift med neumer på fyra notlinjer för att återge de gregorianska melodierna. Det finns olika sätt att gestalta tonföljder och melodimotiv inom kvadratnotskriften. Dessa påverkar dock inte själva utförandet särskilt mycket. I birgittasången används endast de enklaste neumerna.

1. Textens begynnelsebokstav.
2. Modus anger vilken kyrkoton som används.
3. Melodityp.
4. Klav eller notnyckel (C eller F): visar vilken ton som finns på den linjen.
5. Den nedre tonen sjungs först, sedan den övre (pes).
6. Sjungs uppifrån och ner (climacus) – vanligen skrivs dessa nedåtgående noter på tvären, skillnaden är alltså endast grafisk.
7. Först sjungs den övre tonen på sidobjälken, sedan bjälkens nedre ton, till slut fortsätter man till tonen som ligger ovanför den nedersta (porrectus).
8. Visar på slutet av systemet följande systems startton (custos).
9. Sänkningstecken är i kraft till ordets slut (♭).
10. ℣ = vers (versiculum).
11. ℟ = svar (responsum).

Melodierna indelas enligt olika modus, eller de åtta kyrkotonarterna, vilkas särdrag framkommer genom förhållandet mellan grundtonen (finalis), på vilken melodin slutar, och en annan dominerande ton i skalan (tenor). Dessa bildar en axel som melodin rör sig på, men den kan även gå högre och lägre. Endast pianots vita tangenter används samt sänkta h, alltså b (bess). Moderna lyfter fram de enskilda tonernas förhållande till varandra i respektive tonart. Själva tonhöjden för sången kan väljas fritt. På hemsidan finns flera versioner av en sång i högre och lägre tonlägen.

Moderna märks ut med en romersk siffra i början av sången ovanför den stora begynnelsebokstaven. Moderna indelas i autentiska och plagala: de autentiska melodiernas axel är vidare och melodin rör sig i det övre registret jämfört med de plagala.

Moderna 1–2 påminner om d-moll och 5–6 om F-dur. Moderna 7–8 påminner om G-dur, men under grundtonen finns låga f istället för en hög ledton. Moderna 3–4 är mera främmande för nutidsmänskan, eftersom följande ton efter grundtonen, alltså e, ligger endast en liten sekund högre på f.

Tonerna får vara nästan lika långa, vilket ger sången ett lugnt grunduttryck. En betonad stavelse kan få en aning mera längd. Då det gäller att strukturera längre melismer eller melodislingor är det bra söka hitta de viktigaste tonerna och betona dessa. Sluttonerna i en strof kan också få lite mera längd. Genom att pröva sig fram hittar man det naturliga uttrycket och en flytande tolkning!

I sångerna är betoningarna i längre ord utmärkta med en accent (t.ex. cælórum). Korta latinska ord har betoningen på första stavelsen. Birgittasångerna kan med fördel sjungas med nordiskt uttal.

I noterna finns olika långa horisontella streck för att strukturera melodin. Dessa är även naturliga andningsställen. Man kan även andas vid behov, t.ex. i en längre melism på lämpligt ställe. I psalmsången brukar man i mitten av raden hålla en några sekunders paus under vilken man i lugn och ro kan andas ut och samtidigt kasta en blick på slutdelen av texten man härnäst ska sjunga.

Inom gregorianiken är det vanligt med växelsång mellan olika grupper. Dessa kan utgöras av prästen, försångare, kör eller församling. Sångernas verser (versus, förkortning ℣) sjungs ofta av en solist. I psalmsången sjungs verserna ofta turvis av två lika stora grupper.

Tonhöjden för en sång kan väljas fritt. Oftast anger försångaren tonhöjden genom att sjunga inledningen själv varefter de andra stämmer in efter ett eller ett par ord.

Olika slags sånger har olika form. Hymnerna är sånger med många verser där melodin upprepas. Innan psalmen och efter den sjungs en kort melodi som inleder till ämnet i psalmen eller ramar in den, en antifon. I invitatoriepsalmen sjungs antifonen efter varje psalmvers, turvis i sin helhet eller slutdelen av den. I responsorierna sjungs responsorieantifonens slutdel igen (från asterisken * framåt). Refrängerna är vanligen utmärkta med ett par ord från det ställe vilket man fortsätter (svar = responsum, ℟)