Soffi Vadstena 4.jpg

Bakgrund

Bakgrunden till Cantus sororum och Ängelns diktamen. Av Sofia Lindroos.

I 40-årsåldern började Birgitta få allt flera uppenbarelser och efter makens död vigde hon sitt liv till att vara “Kristi brud”. Uppenbarelserna, i vilka både Kristus och Maria talade direkt till henne, inspirerade Birgitta att grunda en ny klosterorden. Hon kritiserade de gamla reglerna för att vara skapade för män och ansåg att kvinnorna behövde en ny, egen regel.[1]

Eftersom hon behövde påvens godkännande för den nya klosterregeln företog hon en pilgrimsfärd till Rom år 1349. Petrus Olovsson (Petrus av Skänninge, även Birgittas biktfader) fanns med i följet och det antas att Vår Frus tidegärd kom till under åren 1352–1354. Som grund användes den Lilla tidegärden för Jungfru Maria. Den var ett tillägg till och förrättades på den tiden före det stora officiet. I ett nära samarbete skapade Birgitta och Petrus Cantus sororum – “systrarnas sång”.

Till de viktigaste delarna författade av Birgitta hör Ängelns predikan, även kallad Ängelns diktamen, eftersom Birgitta skrev ner vad en ängel på Kristi uppdrag dikterade för henne. De tjugoen, av Petrus till latin översatta läsestyckena, reciterades under morgonnattens matutin och innehöll sju teman, ett för varje veckodag. Dessa utgjorde utgångspunkten för Petrus då han skapade den nya tidegärden.[2]

Sångerna kom till honom från Jungfrun, talade genom vinden, och fyllde hans hjärta och bröst med värme, så att hans tunga talade om ting, som han inte tidigare hade kunnat ge uttryck för. Heliga Birgitta[3]

Petrus som var liturgiskt mera kunnig och hade Birgittas fulla förtroende, anpassade texter till redan existerande melodier (t. ex. hymner), komponerade egna melodier (bl. a. responsorier och antifoner), och tillsammans utformade de ett Maria-officium avsett för nunnorna i det nya dubbelklostret.

Till skillnad från den rådande kutymen skulle nunnornas officium utföras efter brödernas stora bönegudstjänst på högtidligt vis, “solemniter”, användande vaxljus och rökelse. En av nunnornas viktigaste uppgifter var att sjunga till Guds ära. Birgittas önskan var att en oavbruten lovsång skulle ljuda i hennes kloster och så minna om änglarnas oändliga liturgi runt den himmelska tronen. 

En särskild plats i nunnornas liturgi fick Jungfru Maria, i vars efterföljelse nunnorna skulle leva. Vår Frus tidegärd är mariansk och i den utreds Marias förhållande till allt ur en frälsningshistorisk synvinkel.[4]

[Petrus] framställer Kristi och Marias återupprättande av den fallna mänskligheten såsom ett motstycke till det fördärv, vari Adam och Eva en gång störtat mänskligheten. Maria ter sig, enligt Birgitta och Petrus Olovsson, som Kristi medhjälparinna i frälsningsverket. Tryggve Lundén[5]

Källor

  • [1] Salmesvuori  2012, 35‒36.
  • [2] Vuori 2012, 118‒120.
  • [3] Heliga Birgitta. Extravagantes 114.  Se, Vuori 2011, 45.
  • [4] Vuori, 2012, 105‒133. Vuori 2011.
  • [5] Lundén, Tryggve Lundén 1976a, XXXVII.

Litteratur

  • Salmesvuori, Päivi 2012.  Birgitta – från adelsjungfru till kosmopolit. Heliga Birgitta – Europas skyddshelgon, Päivi Setälä & Eva Ahl-Waris (red.). Orig. Pyhä Birgitta – Euroopan suojeluspyhimys, Otava 2003, Stockholm: Societas Sanctae Birgittae.
  • Vuori, Hilkka-Liisa 2011. Neitsyt Marian yrttitarhassa – Birgittalaissisarten matutinumin suuret responsoriot. Studia Musica 47, Helsinki: Sibelius-Akatemia. <https://helda.helsinki.fi/handle/10138/302480>
  • Vuori, Hilkka-Liisa 2012. Det sjungande klostret. Heliga Birgitta – Europas skyddshelgon, Päivi Setälä & Eva Ahl-Waris (red.). Orig. Pyhä Birgitta – Euroopan suojeluspyhimys, Otava 2003, Stockholm: Societas Sanctae Birgittae.
  • Lundén,Tryggve 1976a. Den heliga Birgitta och den helige Petrus av Skänninge: Officium parvum beate Marie Virginis. Vår Frus tidegärd I. Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Historico-Ecclesiastica Upsaliensia 27–28.
  • Lundén,Tryggve 1976b. Den heliga Birgitta och den helige Petrus av Skänninge: Officium parvum beate Marie Virginis. Vår Frus tidegärd II. Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Historico-Ecclesiastica Upsaliensia 27–28.